litet bo lycka och ro

Fick läggas in för observation på USÖ i Torsdags förra veckan då proteinet i urinen hade ökat igen. På fredagen sa de att jag blir kvar till iallafall Lördag innan jag får åka hem, vilket jag tyckte var jobbigt då man bara vill vara hemma. Att ligga på sjukhus är så tråkigt då man inte har något att göra, det enda positiva för min del var att jag i allafall fick ta det lugnt och verkligen inte stressa. Under fredagen fick jag göra ett tillväxtultraljud för att se så att bebisen hade tillräckligt med fostervatten men också för att se så att han hade växt som han skulle. Allt såg fint ut och barnmorskan talade om att bebisen låg med huvudet långt ned i bäckenet. Hon uppskattade hans vikt att vara 3,2 kg.

Under fredagkvällen så gick jag ifrån talangpausen för att gå och göra i ordning några mackor och dricka kaffe. När jag hade gjort det så gick jag tillbaka till mitt rum, men innan detta gick jag på toaletten, när jag var färdig och började gå in mot rummet känner jag hur det börjar rinna vatten och jag skyndar mig tillbaka till toaletten. Mycket riktigt det var vattnet som hade gått klockan var då kring 20.30. Wow tänkte jag, kan det vara så att vi kommer få se våran bebis nu, känndes så spännande. Jag tog på mig en binda och gick in till rummet och ringde på klockan. När undersköterskan kom in sa jag att jag tror att vattnet gått, hon gick ut för att hämta barnmorskan och jag talade om samma sak för henne. Hon gick och hämtade CTG apparaten och mycket riktigt där började man se tydliga värkar. Hon frågade om jag tyckte att det gjorde ont, men jag tyckte inte att det var så farligt. En läkade kom sedan in för att titta hur vattnet såg ut, och det såg ut som det skulle och hon talade om att jag skulle få bli nedskickad till förlossningen. Jag ville inte oroa min man men jag ringde honom tillslut kring 22.00 och sa att han borde komma in då vattnet gått.

När jag kom ner till förlossningen gick jag in och duschade vilket kändes skönt nu när värkarna började kännas lite mer. färdig duschad och fräch, eller inte, man känner sig inte alls fräch när det rinner konstant vatten ur en. Nu hade min man kommit också och barnmorskan sa till oss att vi skulle försöka att sova. Jag frågade om jag kunde få något så jag kunde sova för jag kände ändå att jag inte kunde sova som det var nu. Då körde hon en kurva på mig för att se hur värkarna såg ut och sedan fick jag en morfinspruta i baken :) klockan var nu 00.30 ungefär. kl 02.30 ringde jag för då stod jag inte ut längre, det började trycka på och jag frågade om det verkligen var normalt att värkarna inte tog någon paus. kom ihåg att jag inte kunde röra på mig för då gjorde det så ont. Hon frågade om hon fick kolla hur öppen jag var, och det enda hon sa när hon kollat var " Elin, lyssna på mig nu, vi kommer att byta rum för du är helt öppen" min reaktion var What?? redan, trodde det skulle bli dubbelt så mycket värre i smärta. kände även nu att det var så spännande, inte långt kvar.

Nu var det svårt att hålla emot krystningarna och det var det som var det jobbiga att hon talade om att jag inte fick krysta än då barnet måste ända ner i kanalen innan. Fick nu andas lustgas, vilken kändes lugnande. Fick dricka lite saft mellan varven och frågade om jag inte kunde få krysta snart för snart kan jag inte hålla emot längre. Då fick jag som svar " kan du inte hålla emot så gör det inget om du krystar, men försök att hålla emot tills jag säger att du får börja".

När det väl var dags satte hon upp mina fötterna upp mot något så jag kunde trycka emot, nu var det bara att börja krysta när jag kände att värkarna kom. Jag tog i för kung och fosterlan varje gång och det kändes så häftigt att man faktiskt kunde känna hur han närmade sig slutmålet och gled längre och längre fram. När hon väl började se huvudet sa hon " Elin nu vill jag att du lyssnar på mig igen, det är jätte viktigt att du gör exakt som jag talar om för dig nu. Du kommer att känna att det bränner här nere nu snart och när jag säger till så får du inte krysta någe med, detta gör jag för att du inte ska spricka." När den brännande känslan kom och jag inte fick krysta mer kändes som en evighet.. tillslut säger barnmorskan " Nästa gång som värken kommer så vill jag att du krystar för då kommer bebisen komma ut." Det gjorde han också, min mans reaktion när bebisen kom ut var " Älskling det blev en pojke! :)" Lyckans ögonblick att se sitt barn för första gången vi grät båda två och var så glada över att allt gått så smidigt. Jag är absolut inte tveksam till att det kommer bli syskon till våran son :)

När sedan denna moderkaka skulle ut kom problemet. den ville inte lossna, så efter en timma bestämde barnmorkan att hon skickade mig till operation för att ta bort den. Jag åkte iväg till operation och tänkte va skönt det ska bli att få sova :) När jag vaknade från operation kändes det så overkligt och lyckan var stor, längtade efter att få se min son och man. Förlorade totalt 1,5 liter blod och hade ett Hb på 85 efter operation, väl uppe på avdelningen låg det på 62 fick då två enheter med blod. När det väl var dags att åka hem låg Hb på 93 så det är fortfarande lågt vilket jag känner av genom att jag är trött och känner mig lite yr och dåsig, så nu hoppas jag på att det hjälper med 2 niferex om dagen för att höja mitt blodvärde.

Nu har ni fått min historia. Lägger in lite bilder under ett senare tillfälle :)