litet bo lycka och ro

Man märker att man bara älskar denna lilla varlelse ju längre tid man får spendera med honom. Det tar ju sin lilla tid att lära känna varandra. Det är inte bara en dans på rosor, men ack så mycket kärlek man kan känna till någon som man inte kännt så länge. Han är verkligen det finaste man har. Finns inget bättre än när man ser honom öppna ögonen och titta på en. Det känns så speciellt och han är ju bara för söt när han gör det :) Jag älskar verkligen att vara mamma till Alfred!

Tänkte att jag skulle dela med mig av ett par bilder på våran lilla pojke.


Några dagar efter att vi kommit hem från BB


Visst är dem för söta när dem sover?


tittar på tv med pappa. Men Alfred väljer kanal :)


Första gången han badade

Idag har varit en bra dag :) Alfred har varit nöjd och belåten hela dagen, så vi har lyckats ta en promenad till afären. Han sov så gott i vagnen, tror nog att han gillar den friska luften och naturens olika dofter och fåglarna som kvittrar. Kan väl inte finnas något som är skönare att sova till.
Har till och med kunnar vara ute i trägården idag och fått njuta en smula, känns så härligt med våren :)
Lite senare ska mamma och pappa komma hit, vi ska grilla, vilket vi inte gjort i år så det blir premiär.

I morgon ska jag till BVC igen, så vi får se hur mycket han har växt och gått upp i vikt. Ska försöka att promenera dit, hoppas på en snäll pojke så att det går bra :)




mamma

Pappa

En något besvärad Alfred. Han undrar säkert varför vi stannat

Nu har jag äntligen blivit färdig med att skriva hemtentan. Det var den sista tentan för denna termin, så nu kommer jag kunna ägna all min tid åt min lilla skrutt. :) Det tråkigt har varit att jag i förrgår och under denna dag har haft feber. Vet inte riktigt vad det beror på, men det har gått över av sig självt båda gångerna. Man känner sig inte helt kry nu även fast febern har gått över. Får se hur länge detta kommer att hålla på, förhoppningsvis inte allt för länge. Nu ska jag mysa lite med skrutten och titta på något roligt som visas på tv :)

just nu sitter jag och Alfred och myser i soffan. Har haft besök av svägerskan och hennes man samt ett par vänner som varit här med deras dotter och och två månaders son. Alfred har fått massor av fina saker. Kan lägga upp lite bilder senare på vad han har fått. BVC sköterskan var här idag vi pratade om amningen och hon tyckte att jag skulle fortsätta att använda amningsnappen så att jag låter bröstvårtorna få vila lite. Vikten såg bra ut, han har gått över sin födelsevikt med 5g. Så skönt att veta att han fått tillräckligt med mat :) känns som att mina bröst vänjer sig mer och mer vid det hårda slitaget nu också. Hoppas att det får fortsätta såhär så att amningen inte förblir en plåga. nu ska vi se lite på tv och mysa :)

Jag har aldrig innan tänkt så mycket på olika amningsställningar, men faktum är att jag provat på två stycken som jag hittade info om på babycenter, som faktiskt har hjälpt mig att låta Alfred få ett ordentligt tag. Det är verkligen svårt dethär med amning. Vågar inte amma honom på ena bröstet nu då det är så sårigt och gör så fruktansvärt ont! Så får pumpa ur det bröstet istället. I morgon kommer sköterskan från BVC, hoppas på att hon har lite förslag på hur jag ska göra med amningen. För som det är just nu så fasar jag inför varje gång som han skall ammas. Vissa stunder kan jag sitta och störtgråta för att det gör så ont. Orkar inte fortsätta med detta om det ska vara såhär jämt.

du använder vänster arm om du ska amma från höger bröst. Vänd bebisens kropp mot dig så att dess mage och bröst vilar mor din kropp. Styr bebisens mun mot bröstet med din hand placerad under bebisens huvud så att tumme och fingrar stöder runt nacken och bakom öronen.

Bäst för: Detta grepp fungerar bra för små spädbarn och för bebisar som har svårt att ta bröstet på rätt sätt.

Placera först bebisen vid din sida, under armen. Bebisen ska ligga vänd mot din kropp med näsan i linje med din bröstvårta och fötterna pekandes mot din rygg. Vila armen på en kudde placerad i ditt knä eller vid din sida och stöd bebisens axlar, nacke och huvud med handen. Styr bebisen mot bröstvårtan (hakan först) med C-greppet (se nedan). Men var försiktig – tryck inte bebisen mot bröstet så mycket att den kämpar emot. Ge bebisens övre ryggparti stöd med din underarm.

Bäst för: Detta grepp kan vara värt att pröva om du förlöstes med kejsarsnitt, eftersom du kan undvika tryck mot buken. Om bebisen är liten eller har svårt att ta bröstet bra kan denna ställning hjälpa dig föra den mot bröstet. Det fungerar också bra för kvinnor med stora bröst, platta bröstvårtor eller tvillingmödrar.

Att allt ska gå plättlätt när det gäller amningen är inte självklart. Fattar inte varför de inte informerar mer om amningen och vanliga problem som man kan stöta på. Frågade detta på BB och då säger barnmorskan " man vill ju inte skrämma upp de blivande mammorna" vadå skrämma upp? man vill ju ha information och veta att man inte är onormal bara för att det krånglar.

Mitt problem när det gäller amningen har varit att Alfred inte riktigt får rätt tag i bröstvårtan, han får lixom inte in hela vårtan i munnen och när han väl får det så snuttar han bara på den lite grann. Detta har lett till att mamma har fått såriga bröstvårtor som gör ONT! Min man åkte iväg och köpte en amningsnapp, vilket har varit kanon! För nu får han ett bra tag och suger rätt och jag vet att han får i sig.

Ett annat problem som finns är att han ibland bara äter i 5 minuter sen somnar han. Det kan gå 4 timmar efter denna måltid innan han äter igen. Man hoppas ju på att han får i sig tillräckligt, blir ju så orolig som mamma. På nätterna sover han jättebra och vaknar ungefär var 3:e 4:e timma och vill ha mat. Han är en riktig somntuta våran lille prins!

kan i allafall starkt rekomendera denna amningsnapp till den som har lite problem med amningen, gör mindre ont när han suger och man vet att han får rätt tag.

Nu var det ju detta med vikten. Innan graviditeten vägde jag 62kg. Förra torsdagen när jag kom in vägde jag 87kg. Jag har alltså gått upp hela 25kg under graviditeten, helt otroligt vilken tjockis ;) Nu när jag ställde mig på vågen, kan ni gissa vad jag vägde? Inte mindre än 73kg. Så på mindre än 1 vecka har jag gått ner 14kg.

Jag kan säga att det verkligen märks, måste ha haft mängder med vatten i kroppen då jag var så svullen under de sista veckorna. Nu ser mina fötter normala ut igen och jag är inte lika rund och go om ansiktet. Smal midja har man igen, helt otroligt att det inte syns mer mage än det man har nu efter en graviditet. Visst har jag mage kvar, en degmage. haha den verkligen dallrar när man går, förhoppningsvis så går det att få den lite fastare igen. Brösten har blivit bomber som är sprängfyllda med mjölk, de bara rinner och rinner, lillemannen hinner inte med att dricka upp allt, det finns i andra ord i överflöd. Är det inte härligt att man nu knappt får på sig skorna för att brösten tar emot och gör ont. Men det är i allafall bättre det än att magen tar emot.

Föresten så var jag idag till barnmorskan för att kontrollera att trycket hade gått ned, vilket det hade. Nu var det normalt. Till saken var den att barnmorskan knappt kände igen mig för att jag inte var så svullen längre, kändes så skönt att få höra :)

Målet som jag har med vikten är väl att gå ner till ursprungsvikten, men det är inte det viktiga, jag vill få en fastare kropp som jag känner mig bekväm i. Detta tror jag nog att jag ska kunna uppnå med lite promenader och lite styrketräning.

Den 24/4 kl 05.41 kom våran lilla Alfred aldeless perfekt han vägde 3265g
Alla mår bra, han är verkligen så fin, tänk att vi har kunnat göra något så vackert tillsamans, helt ofattbart. Visst är det en stor omställning, men man får ta dagen som den kommer och göra det bästa av den. Det bästa med förlossningen tycker jag ändå är att jag verkligen minns allt ifrån den, och att minnena faktiskt är bra. Visst gör det ont att föda barn, men man klarar det och efteråt är man jätte nöjd över sin insats :)


Precis fått upp honom på bröstet Lycka :)


Pappa fick ensam och trött fira medan mamma fick åka till op



tillbaka från op




Våran älskling :)

Fick läggas in för observation på USÖ i Torsdags förra veckan då proteinet i urinen hade ökat igen. På fredagen sa de att jag blir kvar till iallafall Lördag innan jag får åka hem, vilket jag tyckte var jobbigt då man bara vill vara hemma. Att ligga på sjukhus är så tråkigt då man inte har något att göra, det enda positiva för min del var att jag i allafall fick ta det lugnt och verkligen inte stressa. Under fredagen fick jag göra ett tillväxtultraljud för att se så att bebisen hade tillräckligt med fostervatten men också för att se så att han hade växt som han skulle. Allt såg fint ut och barnmorskan talade om att bebisen låg med huvudet långt ned i bäckenet. Hon uppskattade hans vikt att vara 3,2 kg.

Under fredagkvällen så gick jag ifrån talangpausen för att gå och göra i ordning några mackor och dricka kaffe. När jag hade gjort det så gick jag tillbaka till mitt rum, men innan detta gick jag på toaletten, när jag var färdig och började gå in mot rummet känner jag hur det börjar rinna vatten och jag skyndar mig tillbaka till toaletten. Mycket riktigt det var vattnet som hade gått klockan var då kring 20.30. Wow tänkte jag, kan det vara så att vi kommer få se våran bebis nu, känndes så spännande. Jag tog på mig en binda och gick in till rummet och ringde på klockan. När undersköterskan kom in sa jag att jag tror att vattnet gått, hon gick ut för att hämta barnmorskan och jag talade om samma sak för henne. Hon gick och hämtade CTG apparaten och mycket riktigt där började man se tydliga värkar. Hon frågade om jag tyckte att det gjorde ont, men jag tyckte inte att det var så farligt. En läkade kom sedan in för att titta hur vattnet såg ut, och det såg ut som det skulle och hon talade om att jag skulle få bli nedskickad till förlossningen. Jag ville inte oroa min man men jag ringde honom tillslut kring 22.00 och sa att han borde komma in då vattnet gått.

När jag kom ner till förlossningen gick jag in och duschade vilket kändes skönt nu när värkarna började kännas lite mer. färdig duschad och fräch, eller inte, man känner sig inte alls fräch när det rinner konstant vatten ur en. Nu hade min man kommit också och barnmorskan sa till oss att vi skulle försöka att sova. Jag frågade om jag kunde få något så jag kunde sova för jag kände ändå att jag inte kunde sova som det var nu. Då körde hon en kurva på mig för att se hur värkarna såg ut och sedan fick jag en morfinspruta i baken :) klockan var nu 00.30 ungefär. kl 02.30 ringde jag för då stod jag inte ut längre, det började trycka på och jag frågade om det verkligen var normalt att värkarna inte tog någon paus. kom ihåg att jag inte kunde röra på mig för då gjorde det så ont. Hon frågade om hon fick kolla hur öppen jag var, och det enda hon sa när hon kollat var " Elin, lyssna på mig nu, vi kommer att byta rum för du är helt öppen" min reaktion var What?? redan, trodde det skulle bli dubbelt så mycket värre i smärta. kände även nu att det var så spännande, inte långt kvar.

Nu var det svårt att hålla emot krystningarna och det var det som var det jobbiga att hon talade om att jag inte fick krysta än då barnet måste ända ner i kanalen innan. Fick nu andas lustgas, vilken kändes lugnande. Fick dricka lite saft mellan varven och frågade om jag inte kunde få krysta snart för snart kan jag inte hålla emot längre. Då fick jag som svar " kan du inte hålla emot så gör det inget om du krystar, men försök att hålla emot tills jag säger att du får börja".

När det väl var dags satte hon upp mina fötterna upp mot något så jag kunde trycka emot, nu var det bara att börja krysta när jag kände att värkarna kom. Jag tog i för kung och fosterlan varje gång och det kändes så häftigt att man faktiskt kunde känna hur han närmade sig slutmålet och gled längre och längre fram. När hon väl började se huvudet sa hon " Elin nu vill jag att du lyssnar på mig igen, det är jätte viktigt att du gör exakt som jag talar om för dig nu. Du kommer att känna att det bränner här nere nu snart och när jag säger till så får du inte krysta någe med, detta gör jag för att du inte ska spricka." När den brännande känslan kom och jag inte fick krysta mer kändes som en evighet.. tillslut säger barnmorskan " Nästa gång som värken kommer så vill jag att du krystar för då kommer bebisen komma ut." Det gjorde han också, min mans reaktion när bebisen kom ut var " Älskling det blev en pojke! :)" Lyckans ögonblick att se sitt barn för första gången vi grät båda två och var så glada över att allt gått så smidigt. Jag är absolut inte tveksam till att det kommer bli syskon till våran son :)

När sedan denna moderkaka skulle ut kom problemet. den ville inte lossna, så efter en timma bestämde barnmorkan att hon skickade mig till operation för att ta bort den. Jag åkte iväg till operation och tänkte va skönt det ska bli att få sova :) När jag vaknade från operation kändes det så overkligt och lyckan var stor, längtade efter att få se min son och man. Förlorade totalt 1,5 liter blod och hade ett Hb på 85 efter operation, väl uppe på avdelningen låg det på 62 fick då två enheter med blod. När det väl var dags att åka hem låg Hb på 93 så det är fortfarande lågt vilket jag känner av genom att jag är trött och känner mig lite yr och dåsig, så nu hoppas jag på att det hjälper med 2 niferex om dagen för att höja mitt blodvärde.

Nu har ni fått min historia. Lägger in lite bilder under ett senare tillfälle :)

Äntligen är min älskling hemma, som jag har längtat! Låg i sängen som sov på eftermiddagen när det knackade på dörren och utanför står min man med ett leende på läpparna :) Just nu ligger han i sängen och sover, stackare kan inte vara lätt att sova på en buss. De har ändå åkt buss närmare 360 mil. Jag är så glad över att ha honom hemma, att få sova trångt i sängen igen och pussa och gosa en massa. Nej nu ska jag gå ner till köket och ta ut de varma mackorna ur ugnen som jag gjort, är sååå hungrig!

Här hemma har vi två underbara katter. Den ena katten skaffade vi oss för lite över ett år sedan och den andra skaffade vi i höstas. Det har verkligen tagit tid för dem att acceptera varandra och de ryker fortfarande ihop ibland. Tror det tog 4 månader innan de blev "sams" så att säga. Men så fort de går utanför dörren, då kan de leka med varandra och hjälpas åt att jaga bort de andra katterna i kvarteret. Då är dem ett team.
Nu när jag varit ensam i 1 vecka så har de såklart tagit min mans plats i sängen, så nu får vi se om han kommer få plats när han kommer hem :) Med katterna så har det blivit lite mindre ensamt i allafall. Ska bli kul att se hur de kommer att reagera på när vi får våran bebis. Hoppas på att allt kommer gå bra.


här ligger dem ute tillsammans med mig

Sen har de också sina favorit ställen att lägga sig och sova på, nämligen i tvättkorgen och i brödkorgen

Ja, såhär ser den ut. Bilderna är tagna med mobilkameran så de är inte så bra. Är inte så bra över lag på att ta bilder. Men det ser bättre ut i verkligheten som alltid ;)

Tänkte lägga in en bild på hur min kropp såg ut precis i början när vi fick reda på att jag var gravid. Måste säga att jag längtar tillbaka till min kropp som den var. Tänk att man inte ser det då. Man klagar på att det sitter lite hull här och där. Jag ska verkligen försöka uppskatta min kropp sen när jag kommer tillbaka till den som den var innan, om jag nu kommer dit vill säga :) Tänk att en graviditet kan göra sånna omställningar med ens kropp. Trodde aldrig att man skulle bli så annorlunda i kroppen som man faktiskt blir. Man tänker sig att under en graviditet så får man en mage. Men man får så mycket mer. Större bröst (de växer otroligt mycket, trodde jag aldrig), större höfter, större mage, och allt extra hull som man lagt på sig. Det där med hullet är iofs individuellt, men jag har fått massor. Viss tid tycker man att det är jobbigt, men jag är ändå så tacksam över att jag mått så bra under graviditeten och att jag faktiskt kunnat bli gravid. Det är fantastiskt, tänk att man får bära på sitt barn i nio månader och sen kommer den ut, helt underbar, liten och nyfiken på den nya världen som den kommit till. Det är verkligen en gåva ♥


Precis plussat


Innan graviditeten



Som jag ser ut i nuläget, rund och go :)



Svullna fötter, detta är i början av dagen, slutet av dagen ser det värre ut.

Äntligen så vet jag när han ska komma hem. Han kommer att vara hemma på Torsdag. Känns så skönt att veta ett datum som man kan ställa in sig på. Bebisen borde allt hålla sig inne tills dess, även om jag känner att det stramar och trycker på. Tycker synd om min man och hans arbetskollegor som faktiskt kommer att åka med denna bussen från idag till på torsdag. Inte nog med detta, han åker ju med buss varje dag till jobbet också, så gissa om han kommer vara trött på den nu när han kommer hem. Kanske blir så att han får damma av motorcykeln och börja ta den till jobbet. Då vet jag också att han kommer kunna ta sig snabbt till BB när det väl gäller om hans skulle befinna sig på jobbet vid den tidpunkten.

Tyckte att han var så go när han ringde igårkväll och talade om att de skulle ta buss hem.
Så sa han "vet du vad?"
Jag "nej"
han " jag har köpt en såndär overall till bebisen. Vad heter det nu igen?"
Jag " menar du en body?"
han " ja, precis. Tänkte att någon måste jag ju ha med mig härifrån till att minnas vilken situation vi var i"

Så nu kommer det bara att vara ensamt till torsdag. Han blev borta 1 vecka istället för 4 dagar. Men så jag längtar till han kommer hem, då ska det firas :)

Suck... kommer nog bli endam hemma ytterligare några dagar till än som var beräknat. Eftersom alla flygen kommer vara inställda, säkerligen ett bra tag framöver, så måste min man och hans andra kollegor försöka ta sig hem på annat vis från Lissabon. Att ta buss kommer ta 38 timmar om man åker nonstop, så tidigast onsdag kan de komma hem, men de vet inte om de kommer kunna få tag i biljetter, eftersom alla som inte kommer hem med flyg kommer försöka att ta sig hem på annat vis. Känns ändå bra att veta att om de får tag på minst 1 biljett så går den till min man, så att han hinner hem till mig, förhoppningsvis, innan bebisen kommit ut. Känns verkligen skitjobbigt att inte veta när han kommer kunna komma hem, speciellt eftersom man är i en lite speciell situation just nu. Det blir heller inte bättre av att man nu under graviditeten är extra känslig, och gråter för ingenting. Vad tror ni inte att jag gör om kvällarna när jag tänker tanken att han skulle kunna missa ett av de största ögonblicken i sitt liv, nämligen att få se sitt barn komma till världen.
Nej minsan, jag ska se till att knipa igen tills han är hemma!

foto: från vårat bröllop -08

Nu är det bara två veckor kvar tills våran lilla bebis är beräknad att komma till oss. Det är spännande samtidigt som det skrämmer mig. Det är oerhört svårt att tänka sig in i rollen som mamma, att man ska ta hand om ett barn, ett stort ansvar! Är lite skrämmande när man tänker på förlossningen, man har ingen aning om vad man väntar, mer än att man hört om den otroliga smärtan som man upplever. Även om alla pratar om denna smärta väldigt mycket, så säger alla att det är värt det, man får något ifrån det. Det är så sant och det är väl så jag försöker tänka.

Låter kanske lite konstigt, men jag är rädd för att jag ska bli en sån mes när det väl gäller. Att jag ska vara dendär jobbiga patienten som bara klagar och är missnöjd. Ingen vill ju vara den personen. Vill känna mig tuff och stark! Tyvärr är det inget som man kan välja, men man kan ju hoppas på att man iallafall inte blir den värsta patienten som dem haft, finns väl alltid dem som är värre, eller?

Hursom så har jag varit till banmorskan på morgonen idag, blodtrycket var stabilt har inte ökat sen sist, men..., Tänk att det alltid ska komma ett men, jag hade protein +2 idag, förut har jag endast haft lite spår av det. De skulle ringa mig så att jag får komma in på en kontroll senare idag. Hoppas att allt går väl. Som barnmorskan sa så är det alltid mamman som blir dålig innan barnet blir det, och som det är just nu mår jag bra, hoppas det fortsätter så :)

Idag blev en dag för storstädning. Känns så skönt och frächt! Eftersom jag tyckt att jag inte orkar städa riktigt så erbjöd sig min snälla svärmor att komma hit och städa med mig. Hon hade köpt med mat som vi kunde äta, hade med sig fika och tre stycken blommor. Det hade ju räckt med att hon faktiskt kom hit bara för att städa :) Hon insisterade att jag skulle vila medan hon städade, men det ville jag inte. Känns ju lite dumt att hon kommer hit och städar medan jag ligger på latsidan. Men måste ändå erkänna att hon gjorde det mesta. Det är tur att man har dem :) Speciellt nu när min man är bortrest och inte kommer hem fören tidigt måndag morgon.
Är hur som helst väldigt tacksam över att hon kom hit och hjälpte mig med detta, har verkligen världens bästa svärmor :)

Var hos frisören igår. Det blev klippning och slingning. Men jag måste säga att jag blev lite missnöjd med hårfärgen, jag har nämligen mer gula slingor i håret än blonda. Så typiskt, när man ändå går iväg för att få det bra. Nåja, får väl sitta i solen lite, använda silvershampo och hoppas på att det lägger sig. Annars får man väl lägga i lite nya slingor själv när håret fått vila ett tag.

Dessa underbara kläder faller mig verkligen i smaken. Om vi får en tjej är dessa godingar på min önskelista :)
De kommer från kappahls vintage stories.

Foton: www.kappahl.com